But you're always there when everything falls apart

Igår va det en tuff dag i mitt huvud. Det är dessutom tufft att ha den man är så otroligt kär i 30 mil bort. Det är svårt att veta vad man ska ta sig till när man bara vill krypa intill och känna ett par starka armar hålla om en och inte släppa taget. Det jobbigaste är inte att inte veta när jag får träffa honom igen utan att inte få pussa på honom eller busa med honom när jag vill. Vi är båda beroende av närheten till varandra. Men jag vet, jag vet verkligen att vi kommer klara det här. Men vissa dagar är så mycket jobbigare än andra. Igår va en sån.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0