Emma

När jag började träffa min Marcus för ca 9 månader sen så trodde jag aldrig att jag skulle kunna känna de saker jag känner idag och för honom. Idag är jag mer än överlycklig att jag svarade på hans meddelande och att vi efter 1,5 vecka bestämde oss för att träffas. Det känns fortfarande som om det gick snabbt. Men jag känner ingen ånger för något. Att jag flyttade hem till mamma och pappa igen har stärkt oss. Och sen vi beslutade att vi verkligen är ett par så har avståndet stärkt oss, på gott och ont. Även om vissa dagar har varit äckligt tunga och jobbbiga och jag bara har velat ligga på marken och gråta så har jag klarat det. Allt tack vare Marcus. Han får mig att må så otroligt bra i hans närvaro, han gör mig lycklig och jag vill bara få vara nära honom. Att tillbringa större delen av tiden 27 mil ifrån varandra är ingen höjdare.

Men nästa vecka så kommer min prins att dyka upp här och pussa en massa på mig. Och jag hoppas att jag kan följa med ner. Så alla mina kära Växjövänner, vinka när vi åker förbi. ;) Jag har så mycket bra och roliga saker att se fram emot. Och jag är så lyckligt lottad.


Marcus, du är det finaste och bästa jag har. Mitt hjärta slår för dig och jag är så otroligt kär i dig. Jag vill tillbringa mina dagar med dig. ♥