Livet som en icke-student

Ja, nu är skoltiden förbi för min del. I alla fall för ett par veckor. Nu sitter jag bara på helspänn hemma och undrar om jag kommer in i Växjö eller någon annanstans. Jag vet inte hur jag ska tackla chocken om jag inte kommer in. Vad ska jag då göra i höst?! Jag vill ju läsa vidare men det känns så läskigt att flytta i från den säkra världen. Hur ska jag klara mig i en tom lägenhet när den dessutom kommer vara tom OCH mörk på nätterna?! Och hur ska jag klara mig utan att ha Lisa hos mig. Kunna ha filmkväll när man känner för det går inte om man bor mer än 60 mil ifrån varandra. Jag kommer sakna henne något så otroligt. Vi har känt varandra sen vi var mycket små och nu ska vi skiljas åt. Vad händer med denna värld? Bara ta min bästa kompis i från mig sådär. Sorgligt...

Midsommaren tillbringades på Öland tillsammans med Marielle, Emelie och Simon, Marielles pojkvän. Där träffade vi Mats och Mats kusiner Andreas och Johan. Det var mycket trevligt och fredagskvällen vart mycket trevlig. :) Vi satt utanför Mats och deras tält och pratade och då kikar ett huvud fram och hälsar. Jag hälsar tillbaka, men jag känner ju igen honom. Det visar sig att han är från Vimmerby och har gått på samma gymnasium som mig. Vilket sammansträffande. Jag hade i vilket fall som helst en mycket trevlig kväll och sällskapet går inte att klaga på. :) Av en olyckshändelse så hade jag lyckats ramla när jag och Mats sprang i vattnet och knät slogs i och svullnade upp. Men smärtan försvann ju mer klockan blev. Dagen efter gjorde det däremot väldigt ont i det. Under kvällen blev jag dessutom tatuerad, men den gick bort alldeles för tidigt. :/ Första natten tillbringade jag i samma tält som mina kompisar, men andra natten så sov jag med Andreas och Johan. Emma hade blivit lite sur på vissa personer när de retat henne för att hon hade ramlat och slagit i knät. Så Mats var en ängel och sov brevid Emelie medans jag intog hans sovsäck och luftmadrass. Saker och ting hade kunnat hända om en två personer inte varit för fega. Och det är inget jag hade kännt varit fel idag. Jag hade i vilket fall som helst enormt trevligt och det är jag glad för.

Det är svårt att veta vad man ska göra när man inte är kär, men man känner en sorts samhörighet med någon. Och hur känner den andre personen? Vad ska man göra? Jag bir så bekymrad, och det hjälper ju inte att jag blir så blyg vid dessa tillfällen heller. Jag vill att något ska hända. Men i det här fallet är det inte jag som ska ta första steget direkt.



I'm sorry
Sorry for the things I do

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0