Emma

Pallar inte mer nu. Vill bara skita i allt. Tänker inte försöka se ut att må bra länge. För förr eller senare kommer det fram. Önskar jag bara kunde ligga kvar i sängen och låta världen pågå i sitt eget tempo utan mig. För just nu gör jag inget vettigt för den i alla fall. Och nej, jag orkar inte ta tag i mig själv. Jag orkar ingenting. Och att gå till skolan varje dag tar emot så jävla mycket. Den får mig att må illa. Det är inte mycket som får mig att må bra.
Just nu längtar jag bara hem till det lilla röda huset. Till mamma och pappa. Till mina gulliga lillasyster. Till min lilla storebror som har blivit stor. Till min gosiga boll som jag bara vill krama. Till den människans jag kan lita på till döden skiljer oss åt. Till de vänner jag har kvar hemma som har varit så otroligt tålmodiga med mig. Till er som jag bara vill krypa upp i soffan med och lätta hjärtat för. Till dig som jag bara behöver kolla i ögonen för att veta att vi tänker på samma sak. Snart är jag hemma igen. Snart. Jag saknar er och jag fäller en tår när jag skriver detta. Men utan er skulle jag inte vara den jag blev.
Och nej jag är inte ute efter något medlidande. Jag vill bara få ur mig saker. Saker som tynger ner mitt hjärta, min själ och mitt huvud.


Kisa 18/12, runt halv fem står jag på stationen och tittar ut över hålan där jag växte upp. Stället jag kallade hemma i 19 år. Stället som numera ses som borta.